Ryssarna är inte alls nöjda

Världspolitikens Dagsfrågor om vart Ryssland är på väg under Putin.

Senaste numret av Världspolitikens dagsfrågor – de häften som Utrikespolitiska institutet ger ut varje månad – har rubriken Ryssland i en återvändsgränd? och handlar om utvecklingen sedan Putins återkomst till presidentposten våren 2012. Det mesta av innehållet är kanske inte så nytt eller överraskande. I förordet konstaterar Lena Jonson att Putin lät sig återväljas på ”en öppet konservativ-auktoritär agenda” som med införlivandet av Krim för snart ett år sedan övergick i ”en konservativ konsolidering kring makten”, det vill säga skyhögt opinionsstöd från en befolkning som manipulerats att å ena sidan tro att deras lands själva existens är hotad och å andra sidan känna stolthet över att Putin står upp mot omvärlden.

Jonson konstaterar visserligen att Putin fört en auktoritär linje alltsedan han först blev president år 2000, men tycks mena att detta har mer med hans personlighet att göra än med någon genomtänkt ideologisk vision. Det var mot slutet av Medvedevs presidentperiod 2008-2012 som sviktande folkligt stöd för landets ledning fick Putin att rycka in igen, eftersom han inte trodde Medvedev kapabel att kontrollera situationen. Samtidigt skruvades de ideologiska och auktoritära skruvarna åt några varv och i dag menar Jonson att Ryssland liknar mellankrigstidens auktoritära diktaturer i Europa. Det är därför, skriver hon, som Putin vunnit stöd även bland Europas nya ytterhöger så som Marine le Pens Front National. Antiliberalism och mobilisering mot inre eller yttre fiender är bland de saker som förenar dem, menar hon. Säkert ligger det något i detta.

Intressant är Carolina Vendil Pallins avsnitt i skriften, där hon redogör för sociologiska undersökningar kring hur starka olika värderingar är i det ryska samhället. En undersökning visar att yngre ryssar har en mer individualistisk syn på tillvaron än äldre. Det handlar om att de i större utsträckning tror sig kunna ta hand om sig själva och sin familjer utan statligt stöd, forma sin framtid av egen kraft, och anser att samhällsförändring ska komma nedifrån hellre än uppifrån. Vendil Pallin menar att denna slags värderingar är beständiga och att en förskjutning alltså håller på att ske i takt med att nya generationer ersätter gamla. Den som vill vara skeptisk till detta, eller kanske litet pessimistisk, kan förstås fråga sig om skillnaderna inte snarare bottnar i ungdomlig självsäkerhet.

Än mer intressant är ett stapeldiagram över vilka värderingar människor anser råda i det ryska samhället, samt vilka värderingar de tycker borde råda och är viktiga för landets framtid. Får man tro ryssarna själva domineras deras samhälle av vinst, personlig framgång, egendom, samt våld och makt – fallande i den ordningen – medan de mycket hellre skulle se mänskliga rättigheter(!), lag, familj och hem, moral och arbete i centrum. Även frihet, förtroende, jämlikhet och respekt för varandras åsikter kommer ganska högt på önskelistan. Just det sistnämnda, respekt för varandras åsikter, är kanske den värdering som uppvisar störst diskrepans: hälften vill ha det men bara ett par procent anser att det råder. Detta, att samhället inte alls ser ut som folk skulle vilja, är också det som omedelbart slår en när man ser diagrammet. Det är förstås uppmuntrande.

Undersökningen ifråga gjordes visserligen 2012, då stödet för Putin var jämförelsevis svagt, men som Carolina Vendil Pallin framhåller borde sådana här mer grundläggande värderingar vara mer beständiga än politikers opinionssiffror. Man får hoppas att den chauvinistiska Krim-yran i detta sammanhang är mer att likna vid en krusning på ytan. Dessutom torde rubelkollapsen ta ner många på jorden igen.

Skriftens tredje och avslutande del av Gudrun Persson handlar om de inte helt framgångsrika försöken att styra historieskrivningen in i en nationalistisk fåra. Den är också ganska intressant.

Detta och andra nummer av Världspolitikens Dagsfrågor kan beställas på UI:s webbsajt.